Pappapoddaren Manne Forssberg: Sluta hälla medicin i barnens godis

Min barndom var skimrande. En gång upptäckte jag en magisk portal hemma som ledde till en annan värld, befolkad av djurfamiljer som välkomnade mig mycket varmt och bjöd på saft. En annan gång svävade jag ut i rymden och upptäckte en planet av glass. Jag gjorde även en världsomsegling i buken på en blåval. Jag upptäckte världar i världar i världar.

Läs om Manne: För mig var det mer en kamp än en njutning att läsa

Böckerna som mina föräldrar läste för mig fortsatte utanför boksidorna och gjorde hela tillvaron spännande.

Alla är överens om att böcker är bra för barn, men många kräver väldigt mycket av barnlitteraturen.
Den ska lära ut viktiga historiska skeenden, göra att barnen presterar bättre i PISA-tester, den ska förbättra ordförråd, göra barn till schysta kompisar, motverka psykisk ohälsa, utradera samhälleliga orättvisor, göra barnen till goda människor, få dem att tänka källkritiskt och till och med få dem att somna smidigt på kvällen.

Ibland ses barnlitteratur mest som ett slags redskap som vuxna kan använda för att styra barnen i en önskad riktning. Vi är så oerhört angelägna om att blanda i medicin i godiset. Oerhört deprimerande och dessutom lätt för barnen att genomskåda.

Hur ska man någonsin bli en lustläsare och bokälskare om man utsätts för böcker som ska få en att somna så snabbt som möjligt eller bli en bättre människa?

Jag tror problemet är att vuxna tänker att barns aktiviteter hela tiden måste ha en högre mening. Sport och utelek är bra för muskler, hjärta och motorik. Musicerande är bra för fingerfärdighet, nervbanor och koncentration. Lek är bra för att känslomässig och social utveckling. Faktaböcker är bra för att de lär ut fakta och tränar barnen i läsning. Men skönlitteratur som någon högläser för sitt barn, vad är det egentligen bra för?

Boktips: 20 barnböcker som får fantasin att skena

Här skulle man kunna prata om närheten mellan högläsaren och barnet. Goset!
Eller om lögnens betydelse. Den brittiske psykiatern R.D. Laing menade att första lögnen är en enormt viktig milstolpe, eftersom det är första gången som barnet går utanför det givna och skapar en parallell verklighet. Man skulle kunna argumentera för att skönlitteratur är som lögnernas anabola steroider och det abstrakta tänkandets EPO-dopning. Man skulle kunna skriva om att litteratur är lyckoskapande. Eller om hur härligt det är att smaka på språket och upptäcka att det kan användas till annat än att uttrycka grundläggande information. Språk kan vara skönhet och njutning!

Men det tänker jag inte göra. Det behövs inte. Skönlitteratur är viktig och värdefull i sig själv. Utan att nödvändigtvis vara nyttig och uppbygglig. Skönlitteratur spränger ramar och lägger sig som ett magiskt stoft över hela tillvaron. Skönlitteratur skapar magiska världar.

Skönlitteratur är godis! Vi måste verkligen sluta förstöra den med medicin.