Journalisten Peppe Öhman: ”Vi läser på svenska, men barnen tänker på engelska”

Alldeles nyligen insåg jag att mina barn och jag kommer att ha olika första språk. När de verkligen behöver kunna uttrycka sig, förklara det de känner, kommer de att prata engelska. Mitt känslospråk är svenska. Vi förstår såklart varandra utan problem, men insikten fick mig ändå att fundera på om mina barn kommer att uppleva världen annorlunda eftersom de ser den genom sina engelskspråkiga termer. Kommer den amerikanska kulturen att dominera ännu mer för att de uttrycker sig på amerikansk engelska?

Vi tar det från början. Sedan 2013 bor jag i Kalifornien tillsammans med min svenska man Magnus och våra två barn Vidar (9) och Majlis (2). Majlis är född i Los Angeles och är således både svensk och amerikansk medborgare, Vidar föddes i Helsingfors. Hemma talar vi svenska, men skolan och kompisarna pratar engelska.

När jag träffar nya bekantskaper i Los Angeles får jag nästan alltid förklara att jag visserligen är finländare, men talar svenska med mina barn eftersom det är mitt modersmål. Jag talar såklart också finska, men det språket har jag lärt mig i skolan. Det skulle kännas konstigt att tala finska med ungarna, ett språk som inte är mitt språk. Fast det där sista orkar jag sällan förklara, istället mumlar jag bara något om andra tvåspråkiga länder som Kanada och Schweiz.

I Finland är det inget konstigt alls att växa upp i en tvåspråkig familj. Majoriteten av mina klasskamrater genom både grundskolan och gymnasiet hade en förälder som talade svenska och en som talade finska. Två språk helt gratis och framför allt helt naturligt. Kompisarna växlade mellan språken beroende på sammanhanget. I Finland lever finskspråkiga och finlandssvenskar så nära varann att kulturerna smälter ihop. Olika språk, men liknande sätt att se världen på.

Mina barn har tyvärr två helspråkigt svenska föräldrar. En finlandssvensk och en svensk. En som låter som Mark Levengood och en som en vanlig stockholmare. Medan vi ännu bodde i Finland gjorde vi ett fåfängt försök att göra Vidar tvåspråkig genom att låta honom gå i förskola där man talade både svenska och finska. Han lärde sig säga kiitos och räkna till tio på finska, sen fyllde han tre och vi flyttade till USA.

Jag tyckte att det var fantastiskt att barnet skulle bli flytande i engelska här i LA och tack vare vänner, kindergarden och Youtube tog det inte länge innan han lärde sig språket. Sex år senare insåg jag att han inte bara blev flytande, engelskan blev också hans första språk. Oberoende av hur mycket svenska vi pratade inom hemmets fyra väggar och hur många böcker jag läser för honom uttrycker han sig bäst på skol- och kompisspråket. Han tänker på engelska.

Jag försöker (desperat) mata barnen med svensk och finlandssvensk kultur. Tove Jansson, Astrid Lindgren och på senaste tiden Karin Erlandssons otroliga historier om ögonstenen. Historier som är så spännande att det inte går att sluta läsa/lyssna på dem. Nioåringen lyssnar artigt, tvååringen är besatt av alla böcker. Vare sig de ville det eller inte fortsätter jag envist läsa för båda två i en fåfäng önskan om att marinera dem i historier på svenska, sprungna ur finlandssvenska och svenska författare. Jag inser också: Vill jag att barnen ska få svenska som första språk, mitt språk, får vi flytta tillbaka till Norden.

Peppe Öhmans favoriter just nu

1. Pärlfiskaren av Karin Erlandsson

Miranda är den skickligaste pärlfiskaren av alla. Hon dyker ner bland sjungande pärlor och livsfarliga hajar. En dag får hon sällskap av föräldralösa Syrsa. Tillsammans ger de sig ut för att hitta den mytomspunna ögonstenen.

Boken finns här.

2. Ödesryttarna-serien av Helena Dahlgren

Jag slukade själv hästböcker som barn och vill gärna överföra den glädjen till min egen avkomma.

Boken finns här.

3. Pappa, jag och havet och Jag, Fidel och skogen av Lena Frölander-Ulf

Nästan treåringen tröttnar aldrig på spindlarna i skogen och den mystiska världen under havsytan. Jag läser om och om igen.

Böckerna finns här och här.

4. Benny-böckerna av Barbro Lindgren

Bara ett litterärt geni kan skriva barnbok för de allra minsta och gör den så rolig att vuxna fnissar med och hela familjen utbrister ”Nämen Benny!” så fort en napp kommer fram.

Böckerna finns här.

5. Min egen lilla liten av Ulf Stark & Lind Bondestam

Ibland försöker jag Min egen lilla liten som handlar om en stor mörk och en liten ljus som träffas under en dag. Den är otroligt fin, men det är också jobbigt för den får mig alltid att gråta så mycket.

Boken finns här.

6. Glappet av Christina Herrström

Jag var smått besatt av Christina Herrströms Glappet när jag var var yngre och till min stora glädje håller den än idag. Brytningen mellan att vara barn/ungdom och vuxen är svårdefinierad och därför intressant.

Boken finns här.

Om man får göra reklam för sina egna alster så kommer min hästbok (för barn i bokslukaråldern) Ett himla tjat om hästar, nyligen ut på Schildts & Söderströms.