KAPITEL 1
Julia sitter vid ett litet bord på fritids och klipper ut en stjärna i guldfärgad papp. Samir, som är vikarie, ställer fram adventsljusstakar i fönstren. Han reder ut sladdar som trasslat ihop sig och kontrollerar om alla lampor fungerar.
Vid ett av de andra borden håller några barn på att spela spel och i legorummet är det fullt som vanligt. Många från Julias klass har redan gått för dagen. Nadja och Nelli gick för en stund sedan, men Julia vill vara kvar och göra klart sin stjärna innan hon går hem. Mamma och pappa kommer ändå jobba många timmar till. Julia har egen nyckel och får gå hem när hon vill efter mellis.
Samir vrider fram och tillbaka på en liten lampa som vägrar lysa.
– Aj då, den där var visst trasig, suckar han.
Så tittar han på Julia där hon sitter ensam vid bordet.
– Vilken fin stjärna! säger han.
Samir sätter sig bredvid Julia. Han petar lite i en ask med paljetter som står på bordet.
– Hur är det? frågar han.
– Det är bra, svarar Julia och tittar upp.
Hon lägger bort saxen och håller upp stjärnan framför sig. Flikarna blev ojämna, och i en av dem råkade hon klippa ett litet hack, men det gör inget.
– Jag är bara lite orolig för att du känner dig ensam, fortsätter Samir. Nu när Jack har flyttat.
Julia sväljer. Hon och Jack hade gått i samma klass ända sedan förskolan. Men för ett tag sedan bestämde Jacks föräldrar att de skulle flytta till Kiruna. Det är jättelångt bort från där Julia bor. Saknaden känns som en klump i bröstet. Men vad kan Samir göra åt det?
– Jag mår bra, säger hon kort.
Samir nickar.
– Okej, svarar han. Du vet att du kan komma och prata med mig, om du vill.
Han sitter tyst en stund och tittar på stjärnan.
– Stjärnan är en vägvisare, säger han. Så brukar vi säga i min familj. Vem vet, stjärnan kanske leder dig till något fint?
Han ler lite och går tillbaka till adventsljusstakarna.