Smygläs 5 kapitel ur Mysteriet på Ödeborgen av Kristina Ohlsson

Kapitel 1

Första gången som Ellie såg den svarta fågeln var hon mitt ute på havet. Hon stod längst fram i fiskebåten och spanade med kikaren. Himlen var blå och solen sken, men vågorna gick höga.

Ellie kramade om kikaren och ansträngde sig för att stå stadigt.

Det var precis när båten åkt över en stor våg som den svarta fågeln kom flygande. Den fällde bak vingarna och dök mot Ellie. Som om den gick till attack. Förskräckt tog hon ett steg bakåt och höll på att ramla.

Fiskaren som stod vid styrpulpeten såg vad som hände.

– Var försiktig! röt han. Stå inte där framme om du inte kan hålla balansen. Jag vill inte se dig trilla i, då drunknar du direkt.

Fiskaren höll lika hårt i ratten som Ellie höll i kikaren.

– Det var ju fågeln som högg efter mig! ropade Ellie till svar. Det är väl inte mitt fel.

Det var svårt att veta om han hörde henne. Vinden tog det mesta av ljudet. Ellie vände sig surt om.

Hon spanade efter fågeln men såg den inte. Kikaren var tung i handen. Hon var trött efter allt resande. Och ändå ville hon inte komma fram. Det enda hon ville var att åka hem igen. Men det kunde hon inte.

Vinden fick ögonen att tåras. Hon strök bort något vått från kinden och sneglade på sin bror, Walter. Han satt tyst och stel på en träbänk bredvid fiskaren. Hans kinder hade blivit röda av kylan. Han ville också åka hem, det visste Ellie.

Hon lyfte kikaren till ögonen.

De var på väg till en ö som hette Stormön. Fiskaren hade sagt att det inte skulle ta mer än en halvtimme att åka dit. Det kunde nog stämma. Ön kom närmare och närmare.

Ellie tryckte kikaren hårdare mot ansiktet.

Ön såg liten ut. Och hög. Hon kunde se träd, buskar och stenar. Och en hamn med en brygga. Däremot såg hon inte så många hus. Hon såg faktiskt inte ett enda.

Vågorna blev allt högre ju närmare de kom ön. Inte ens havet ville att de skulle komma fram. Ellie sänkte kikaren. Det var kanske bra om det inte bodde så många på ön. Hon ville inte få några frågor om varför hon var där.

– Försök att vara starka nu, hade mamma sagt innan hon och pappa reste bort. Jag lovar att tiden kommer att gå snabbt. Ni får komma och hälsa på så fort vi installerat oss.

Så fort vi installerat oss.

Vad betydde det, egentligen?

Mamma hade pratat som om hon och pappa skulle bo på hotell, men så var det knappast.

Aldrig i livet att jag åker och hälsar på, tänkte Ellie. Jag hoppas att jag slipper träffa dem igen.

En vissling fick henne att vända sig om.

– Ser du borgen i din kikare? ropade fiskaren.

Borgen?

Hon skakade på huvudet.

Fiskaren log mot Ellie och sedan mot Walter.

Ingen av dem log tillbaka.

Ellie gick och satte sig bredvid Walter. Båten gungade medan hon rörde sig.

– Hur länge ska ni bo ute på Stormön? frågade fiskaren. Ellie svalde snabbt.

– Inte så länge, sa hon.

Hon kunde inte förstå vad som gått fel. Hon och Walter hade haft en plan för hur de skulle klara sig utan sina föräldrar. För det första skulle de hålla ihop. Det var viktigast av allt. Och för det andra skulle de bo hos Johanna, en kompis till dem båda.

Men planen hade inte fungerat. Istället hade de skickats iväg till främlingar på en ö som de aldrig besökt. Det var så orättvist att det inte var klokt.

Ingen av dem sa något mer förrän de kom in i hamnen. Båtarna vid bryggan gungade sakta från sida till sida. Ellie fick syn på en brant, smal väg. Den ledde upp på ön.

Fiskaren lade till vid en tom båtplats.

– Jag pratade med Betty och Stefan tidigare idag, sa han. Det är de som äger stället ni ska bo på. Betty sa att jag skulle följa er uppför backen, så tar hon över där.

Tar över.

Det lät som om Ellie och Walter var två paket som skulle lastas av. Men det var inte det hon tänkte mest på. Nej, det var den där borgen som fiskaren hade pratat om. För nu när de var framme vid ön, såg hon den fortfarande inte.

– Var ligger borgen? sa Ellie. Eller skojade du?

Fiskaren skrockade högt.

– Jaså, den hade ni inte hört talas om, sa han. Då är det väl på tiden att ni får se var ni ska bo.

Och med de orden steg han i land.

Ellie och Walter skyndade sig efter honom. Fiskaren hjälpte till att lyfta av deras packning. Sedan satte han av uppför den branta backen. Ellie hade ryggsäck på ryggen och drog en resväska efter sig. Walter hade lika mycket packning.

En skogsdunge reste sig där backen tog slut. Lite längre fram låg klungor med trähus i olika färger. Rosa, blå och gröna. Och vita. Det var skönt att se. Då bodde det trots allt människor på ön.

– Märkligt, sa fiskaren. Hon skulle ju vara här och möta er.

Solen kändes varmare nu när de inte var ute till havs. Sommarlovet hade bara hållit på i tre veckor men inget var som det brukade. Ellie kände hur det sög till i magen. Hon ville inte tänka på att de hade lov. Hon ville inte tänka alls på de närmaste veckorna.

Det var då hon lyfte blicken och fick syn på något som fick henne att stanna mitt i ett steg.

En borg!

Precis som fiskaren sagt.

En riktig.
Den låg i slutet av vägen men syntes ändå tydligt. Mörk och väldig och byggd av tusentals stenblock. Och så hade den flera höga torn som sträckte sig mot himlen.

Ellie spärrade upp ögonen och tittade förbluffad på den. Hon hade inte trott att sådana borgar fanns i verkligheten. Den påminde om hennes kusins Legoborg, fast den här var ungefär tiotusen gånger större.

– Imponerande, va? sa fiskaren.

Han såg nöjd ut, ungefär som om han byggt borgen själv. Walter kliade sig i huvudet.

– Men …, sa han.

– Ja? sa fiskaren.

– Där ska vi väl inte bo? sa Ellie.

Fiskaren rättade till kepsen.

– Jodå, det ska ni, sa han. Fast om ni frågar mig …

Han tystnade. En man närmade sig med bestämda steg. När han fick syn på fiskaren gick han fortare.

– Nu får det vara nog! sa han när han kom fram till dem. Jag var beredd att ge Betty en chans, men nu drar jag mig ur innan gastarna blir min död. De håller mina målare vakna om nätterna och flyttar på saker och ting. Som tavlorna!

Han spände ögonen i först Ellie och sedan Walter.

– Milde tid, sa han. Jag trodde att hon skojade. Ni är ungarna som ska bo hos Betty och Stefan, inte sant?

Ellie och Walter nickade tysta.

Gastarna, tänkte Ellie. Vilka gastar?

– Barnen kom med mig, sa fiskaren. Det blir nog bra.

– Men det där tror du väl inte på själv? sa mannen. Du vet lika väl som jag att barn inte hör hemma på Ödeborgen. Och det gör inte de där hotellmänniskorna heller. Borgen har stått tom i decennier. Jag förstår inte varför det inte fick fortsätta så.

Han skakade på huvudet.

– Jag hoppas ni kommer härifrån så snabbt det bara går, sa han. Stackars, stackars ungar.

Kapitel 2

Det måste ha blivit ett missförstånd. Så brukade pappa säga när han råkade ut för något oväntat.

Den arge mannen försvann nerför backen mot hamnen. Walter tittade efter honom.

Stackars, stackars ungar.

Så hade mannen sagt. Om han bara visste hur många gånger Walter och Ellie fått höra just de orden.

Walter svalde och vände sig mot borgen. Den var otroligt mäktig, som hämtad från en film. Den var större än alla andra hus och byggnader som fanns i närheten. Till och med större än kyrkan som skymtade en bit fram.

Och där skulle de tydligen bo, i borgen. Trots att den arge mannen hade sagt att den var farlig och pratat om gastar.

En kvinna kom springande. Hon vinkade och log. Fiskaren nickade mot henne.

– Där har ni Betty, sa han.

Hon skyndade sig fram och hälsade på Walter och Ellie. Hennes hand var varm och stark.

– Förlåt att jag inte mötte er vid bussen, sa hon. Tiden bara rann iväg. Jag upptäckte en vattenläcka i ett av gästrummen igår och var tvungen att fixa den.

Walter visste en del om vattenläckor. Förra hösten hade ett rör i deras hus börjat läcka vatten. Men det var det ingen som märkte. Inte förrän det en dag luktade konstigt. Då blev det en väldig fart på mamma och pappa. Hela familjen hade bott i sommarstugan medan skadan lagades.

Och nu var huset sålt och sommarstugan fanns inte mer.

Det kändes som om de fastnat i en mardröm som det inte gick att vakna upp ur.

– Funkar det om jag åker nu? sa fiskaren.

– Förstås, sa Betty. Varmt tack för hjälpen.

Fiskaren nickade tyst igen. Sedan försvann han åt samma håll som den arge mannen.

– Stefan och August väntar där hemma, sa Betty. Det är väldigt roligt att ni äntligen kommit. Jag hoppas det gick bra att åka hit?

– Det var ok, sa Walter.

De gick mot borgen. På vägen passerade de ett litet torg och ännu fler hus och några små affärer. Och en restaurang med en uteservering. Folk tittade nyfiket efter dem när de gick förbi.

Betty pekade på en byggnad en bit bort.

– Där framme har ni skolan. Det är där ni ska gå i höst. Jag tänkte att August kunde visa er runt imorgon. Så ni lär er att hitta här på ön. Låter det ok?

Det där sista var tydligen en fråga. Walter ryckte på axlarna.

– Visst, sa Ellie.

Hennes hår var flätat i två långa flätor som svängde när hon gick. Ellie hade samma hårfärg som mamma och Walter: rött. Pappa brukade skoja om att han inte passade in med sitt blonda hår.

Så länge sedan det kändes. Som om de inte varit en familj på evigheter.

Och så var de framme. Borgen omgärdades av en mur med ett stort valv. Det satt en röd skylt med gyllene bokstäver ovanför valvet. Walter läste på den:

HOTELL BLIXTEN

Öppnar inom kort!

Han rynkade pannan. Han hade trott att de skulle bo i borgen, men det gick ju inte om den var ett hotell.

– Vi kommer ha invigning om cirka sex veckor, sa Betty. Då blir borgen både vår bostad och ett hotell. Det känns otroligt spännande, nästan som en dröm som går i uppfyllelse.

Hon gick raskt in genom valvet. Walter såg sig om. Borggården var en stor, öppen grusplan som skuggades av borgens murar. Någon hade ställt ut färgglada träbänkar och bord i ena hörnet. Och mitt på borggården växte två höga träd i något som liknade stora rabatter.

– Visste du att vi skulle bo så här? viskade Ellie.

Walter skakade på huvudet.

– Vad tycker ni? sa Betty och log brett. Ganska häftigt, va?

Walter nickade.

– Oh ja, sa han.

Han petade med skon i gruset.

Om han fått välja fritt, skulle han hellre ha stannat hemma. Trots att han inte visste vad som var ”hemma” längre.

Allt var borta, och ingenting skulle komma tillbaka. Bettys leende försvann.

– Kära nån, sa hon. Ni är förstås inte det minsta glada över att vara här.

Walter skruvade på sig. Han hatade när vuxna skulle gissa hur han mådde. Ingen kunde fatta vad han och Ellie hade behövt stå ut med.

Ingen.

Han sneglade på Ellie. Hon hade vänt bort blicken och tittade på ett av borgens mindre torn. Där satt en svart fågel. De mörka fjädrarna blänkte i solen.

– Jag förstår att ni saknar era föräldrar, sa Betty. Vi skulle kunna …

– Nej, sa Ellie.

Betty såg förvånad ut.

– Vi saknar inte alls våra föräldrar, sa Ellie.

Det var typiskt henne att slänga ur sig en sådan sak. Ellie var så arg på mamma och pappa. Men Walter var mer arg på alla andra. På alla som kallade deras föräldrar för skurkar, på alla som tvingade honom och Ellie att resa bort.

– Vi tycker lite olika, sa han lågt. Jag saknar dem. Jag saknar dem varje dag.

Det spände över bröstet när han pratade, som om han inte fick luft. Han önskade att Ellie inte hade sagt något. De hade ju kommit överens om det. De skulle inte prata om sådant som de inte tyckte lika kring. Det var ingen idé, de började bara bråka.

Jag kanske borde berätta om Johanna, tänkte Walter. Så fattar Betty varför vi vill åka härifrån.

Och sedan gjorde han det.

– Vi ville hellre bo hos vår kompis, sa Walter. Vi hade pratat med henne och hennes föräldrar. Allt var klart, trodde vi.

– Och ändå fick vi inte bo där, sa Ellie. De på kommunen sa bara nej, att vi måste resa bort. Hit.
Om man skulle vara petig var Johanna mest Walters kompis, men det spelade ingen roll.

Det gjorde så ont att tänka på det som hänt.

På att allt varit bestämt, och så hade det blivit precis så hemskt som de varit rädda att det skulle bli.

Betty skakade på huvudet.

– Skit också, sa hon. Det här hade jag ingen aning om. Hon funderade en stund.

– Vad sägs om att vi ingår en pakt? sa hon sedan. Vet ni vad en pakt är?

Ellie ställde sig närmare Walter.

– Det är när man lovar varandra något, sa hon.

– Precis, sa Betty. Jag lovar att göra mitt yttersta för att ta reda på varför ni inte fick bo hos er kompis. Samtidigt lovar ni att göra det bästa av tiden här. Vem vet, det kanske bara blev ett missförstånd och i så fall reser ni hem igen. Ska vi säga så? Att jag försöker hjälpa er härifrån och att ni anstränger er för att dagarna här ska bli fina?

Hon sträckte fram sin hand.

Walter blev varm om kinderna. Äntligen någon som lyssnade!

– Jag tycker det låter bra, sa Ellie.

– Jag med, sa Walter snabbt.

Och så skakade de hand med Betty igen.

En pakt. Det hade de inte förväntat sig. Allt kändes en aning lättare nu. Inte mycket, men lite.

Ellie lade armarna i kors.

– Vi träffade en gubbe när vi väntade på dig, sa hon. Han pratade om gastar och sa att han fått nog av borgen. Vem är han?

Betty stelnade till.

– Åh nej, sa hon. Det var ju dumt att ni råkade träffa just Hubert. Alltså … han är ingenting annat än en trött gammal gubbe med livlig fantasi. Han har hjälpt oss med renoveringen av borgen, men vi har stött på en del problem. Och nu har han tydligen fått nog. Då är det lättare att skylla på spöken än att själv ta ansvar. Synd bara att han tar alla hantverkare med sig nu när han går. Ni förstår, det är Hubert som är deras chef.

Walter antog att det var den arge gubben som hette Hubert.

– Han kallade borgen för Ödeborgen, sa han. Heter den så?

– Absolut inte, sa Betty. Det är bara något den kallas för att den stått övergiven så länge. Men nu är den inte det längre, som ni kan se. Ge folk lite tid, så kommer de att sluta snacka.

Hon log uppmuntrande.

– Nu går vi och säger hej till de andra! De väntar där inne. Walter lyfte blicken.

Det hade blivit dags för dem att se sitt nya hem.

Kapitel 3

Förvånad följde Ellie efter Betty in i borgen. Hon hade fortfarande inte fattat att det gick att bo i den. Inte på riktigt. Men det kunde man tydligen.

Stefan och August kom genast och hälsade. Stefan pratade snabbt och glatt, medan August inte sa särskilt mycket alls.

August var Bettys och Stefans son och han verkade vara den allvarlige i familjen. Han hade stora glasögon med mörka, tjocka bågar och rynkade pannan minst en gång i minuten.

Det blev trångt i hallen när alla samlades där. Väskorna fick knappt plats. Ellie tog ett djupt andetag. Den där pakten kändes som en riktigt bra idé.

Nu kanske allt blir rätt, tänkte hon. Nu kanske vi får åka hem och bo hos Johanna.

Det blev August som visade dem runt. Borgen var en gigantisk labyrint. Först gick de en halvtrappa upp och sedan genom en korridor. Sedan kom en trappa till som var mycket längre, och ännu en korridor. Och ännu en trappa.

Hjälp, tänkte Ellie. Jag kommer att gå vilse direkt. Plötsligt stannade August.

– Här är era rum.

Han pekade på två dörrar. Ellie sköt upp den ena. Dörren var tung och knarrade när hon öppnade den. Rummet var stort och ljust. Fönstren var höga och breda, och väggarna tjocka. Från fönstret såg hon hela borggården.

– Åh, sa hon tyst.

Det bara slank ur henne. Egentligen hade hon ingen lust att visa att hon gillade rummet.

Walter fick fart och spanade in i det andra rummet. Ellie gick efter. Det var lika fint som hennes.

Men sedan ville August visa sitt eget rum. Han tog dem till en trappa som var formad som en spiral och lång som en evighet. Till sist var de framme.

– Här bor jag, sa August. I det näst högsta tornet.

Det hördes att han var stolt.

Ellie förstod varför. Rummet var det coolaste hon sett.

Ett stort, runt tornrum med fyra fönster; ett i varje väderstreck.

– Du ser ju typ halva världen härifrån, sa Walter häpen.

– Eller hur, sa August. Det var en stenhård förhandling, men jag vann.

– Förhandling? sa Ellie.

– Det är en sån man har för att komma överens om saker, sa August.

– Jo, det vet jag, sa Ellie. Men vad har det med ditt rum att göra?

August lutade sig mot dörrkarmen.

– Jag ville inte flytta hit till ön, sa han enkelt. Mamma och pappa försökte med allt. Men jag sa nej och bråkade som tusan. Tills jag hittade det här rummet. Då sa jag att jag skulle flytta med om jag fick välja rum. Mamma och pappa hade egentligen inte tänkt inreda det här tornet, men de fick ge sig.

Ellie förstod varför han hade bråkat. Hon ville själv inte bo på ön. Men rummet var en dröm.

– Du sa att det här var det näst högsta tornet, sa Walter. Vilket är det högsta?

– Utkikstornet är det högsta, sa August. Det ligger på andra sidan borgen.

Han ställde sig vid ett av fönstren och pekade. Walter visslade till.

– Nästan som Eiffeltornet, eller nåt, sa han.

Ellie höll med Walter. Tornet var vansinnigt högt. Och brett. Som en riktigt tjock skorsten. Det gick inte att se exakt hur det såg ut, men tornets topp var platt. Som om det fanns en terrass där uppe. Så såg inget av de andra tornen ut. De hade spetsiga tak på toppen.

Bortom tornet syntes havet – blått och vågigt. Ellie spanade efter andra öar, men allt som syntes var ett fartyg som passerade en bra bit bort.

Ellies hjärta slog ett dubbelslag när hon tittade på utkikstornet.

Det var inte bara det högsta – det var trasigt. Inte längst upp, men i botten. Faktiskt såg hela det hörnet av borgen förstört ut. Nästan som en ruin. Fönstren var sönder och det fanns en dörr in till tornet som hängde snett. Dörren fick hela tornet att kännas övergivet.

Ellie tänkte på gubben som sa att han ville lämna hotellet.

Innan gastarna blir min död.

Det var så han hade sagt.

Ellie rös.

– Kan vi gå dit och kolla? sa Walter. Det vore grymt att se utsikten.

– Nej, det går inte, sa August. I alla fall inte just nu. Mamma och pappa skulle bli tokiga. Utkikstornet är stängt. Det är inte säkert, man kan skada sig där. Men … jag har varit där några gånger ändå. För att kolla läget, typ. Men jag har aldrig vågat gå uppför trappan i tornet.

– Varför är det inte säkert? sa Ellie.

– Allt är trasigt där inne, sa August. Trappstegen har murknat och gått i bitar. Och så finns det en källare under tornet. Den är också skadad. Det känns som om man kan få taket över sig vilken sekund som helst när man är där.

– Men hotellet då? sa Ellie. Jag har inte fattat var det ligger. Kan vi inte få titta på det istället?

Det gick tydligen bättre. August tog med dem ut på borggården.

– Hotellet ligger här i borgen, sa han. Men det har egen ingång.

Han öppnade en hög träport. Den verkade tung, för han tog i när han drog upp den.

– Det här ska bli huvudingången, sa han. Om hotellet nu öppnar.

Det luktade både nymålat och instängt. Ellie ansträngde sig för att inte hålla för näsan. Hon och Walter hade bott på ganska många hotell med sina föräldrar, men inget som liknade borgen.

– Vad menar du med att det kanske inte öppnar? frågade hon.

– Nästan alla på ön vill hålla borgen stängd, sa August.

– Måste vara jobbigt att bråka med så många, sa Walter. August ryckte på axlarna.

– Jag har vant mig, sa han.

Ellie och Walter sneglade på varandra. De visste hur det kändes att vara utanför.

– Varför vill inte folk på ön att borgen ska bli hotell? sa Ellie.

– Det snackas en massa, sa August. Jag lyssnar inte så mycket, jag tror ändå inte på sånt.

– Tror inte på vad? sa Walter.

– På spöken, sa August. Folk här på ön säger att det spökar i borgen. På riktigt, alltså. Och så sägs det att spökena vill vara ifred, annars spökar de ännu mer. Men det där är ju bara tjafs.

– Vi hörde att borgen kallas för Ödeborgen, sa Walter.

– Det kallas den av alla som tror att det spökar här, sa August. De vill att borgen ska vara öde. Hur knäppt som helst.

Det var rätt kallt inne på hotellet. Ellie huttrade i sin kortärmade tröja.

Ett ljud hördes från borggården. Ellie kikade ut. Glaset i fönstret var tjockt och smutsigt, och utanpå satt ett järngaller. Så såg alla fönster i borgen ut. Hon spanade åt höger och vänster. Men gården var tom.

– Det är fåglarna som slåss, sa August. Det låter så då.

Fågelskriken blev högre och kom närmare. Det lät inte som vanligt kraxande.

Så fick Ellie syn på dem. En stor, svart fågel jagade en brun. Det var den svarta som lät. Och den såg precis ut som fågeln som attackerat henne på båten.

Ellie backade genast från fönstret och vände sig bort. Hon trodde att hon hade sett fågeln på ett av borgens torn när de kom dit också. Och nu här.

Då hördes en hög smäll bakom henne.

Ellie snodde blixtsnabbt runt. Hjärtat slog hårdare. Den bruna fågeln hade flugit rakt in i järngallret och fastnat. Den svarta hade kommit efter. Den satt på den bruna fågelns rygg och hackade ilsket på den. Och nu skvätte blodet på fönstret.

Kapitel 4

Första natten i borgen. Walter låg och snurrade mellan lakanen. Han drömde om båten som tog dem till Stormön. Sedan drömde han om fåglarna som jagade varandra. Och sedan om ett hus som brann och då måste han klättra ut genom ett av fönstren för att klara sig. Först då vaknade han, varm och svettig.

Klockan var fyra på morgonen. Walter gnuggade sig i ögonen. Något hade väckt honom. Ett ljud. Han drog undan en bit av gardinen och kikade ut. Vinden fick gruset på marken att rivas upp och bilda ett litet moln. Borggården var tom.

Han gick och lade sig igen.

Stormön.

Vad var det här för ställe, egentligen? En ö med en ödeborg och fåglar och arga människor som inte tyckte om hotell. Och gastar. Fanns det verkligen ingen annan som ville ha Walter och Ellie? Någon som bodde närmare mamma och pappa. Nu skulle det ta flera timmar att åka och hälsa på dem.

Då hördes ljudet igen. Den här gången visste Walter vad det var. Det kom inte alls utifrån.

Det lät som om någon gick i korridoren.

Eller smög.

Fram och tillbaka.

Walter var på helspänn. Sedan slappnade han av. Det var förstås Ellie som inte kunde sova. Hon hade kanske gått upp för att hämta ett glas vatten. Eller en bok. Eller både och. Ljudet försvann.

Och istället hörde Walter något annat.

Ljudet av hur någon försiktigt tryckte ner hans dörrhandtag.

Walter satte sig tvärt upp i sängen.

Vad sysslade Ellie med?

– Hallå? sa han.

Det blev tyst igen. Ellie måste ha gått fel och kommit på att hon ryckte i fel dörr. Om det ens var hon. Det kanske var de där gastarna som mannen, Hubert, pratat om.

Walter drog upp täcket under hakan.

Han hade aldrig förr träffat vuxna som trodde på spöken. Men på Stormön fanns det tydligen de som gjorde det.

August skulle visa dem runt på ön lite senare. Betty och Stefan verkade hoppas att Walter och Ellie skulle hitta kompisar. Men Walter ville inte ha några nya vänner. Ingen skulle få veta varför han kommit till Stormön. Ingen som inte redan visste. De enda som kände till vad som hänt var Betty, Stefan, August och några lärare på öns skola. För Walters del var det mer än nog.

Dessutom hade han redan kompisar. Han saknade dem. Mest av alla saknade han Johanna. Ingen hade kramat Walter och Ellie hårdare än hon när de reste.

Walter hade skickat bilder på borgen till henne innan han somnade. Han kollade snabbt mobilen.

Johanna hade svarat:

Grymt ställe!!

Walter log. Det var så hon brukade säga – ”grymt” – när hon gillade något. Han svarade:

Jag veeet!! Kom och hälsa på!!

Det var en lång resa, men Johanna skulle tycka att det var värt det. Och det skulle säkert hennes föräldrar också. De hade ju sagt ja till att låta Ellie och Walter bo hos dem medan mamma och pappa var borta.

Walter funderade på pakten som Betty slutit med honom och Ellie. Tänk om allt kunde lösa sig. Johanna skulle bli superglad när hon fick höra vad de bestämt med Betty. Men han skulle inte säga något än. Det var fint att ha en hemlighet. En som gjorde honom mindre ledsen.

Då hördes nya steg ute i korridoren. Men inte bara steg. Det lät som om någon drog något utmed väggen. Något hårt. En bok? Eller en träbit?

Walter vågade knappt röra sig. Hade Ellie börjat gå i sömnen eller vad var det frågan om?

Om det ens var Ellie som höll på där ute.

Han blundade och drog täcket över huvudet. Han skulle räkna till tio och om det inte blivit tyst då skulle han skrika så högt att alla i borgen vaknade.

Ett, två, tre,

Walter andades snabbt och öppnade ögonen.

fyra, fem, sex,

Ljudet mot väggen tystnade.

sju, åtta,

Stegen rörde sig bort från Walters rum.

nio,

Han darrade i hela kroppen när han sakta sänkte täcket och kikade fram.

tio.

Det hade äntligen blivit tyst.

Strax efter frukosten var August redo att visa dem Stormön.

– Vad vill ni se? sa han.

Han stannade mitt på torget. En grönsakshandlare glodde på dem. Walter glodde tillbaka. Han kvävde en gäspning. Han hade inte kunnat somna om utan legat vaken ända till frukost.

– Vi vill nog se allt, sa Ellie.

– Det finns liksom inte så mycket att titta på, sa August. Mamma ville att jag skulle ta med er till skolan. Vi kan börja där.

Det tog bara några minuter att gå dit. De passerade en affär som tydligen inte öppnat än. En tant stod och ryckte i dörrhandtaget.

Walter tänkte genast på ljuden han hört på morgonen. Ljudet av hur någon gick utanför hans rum och sedan tryckte ner hans dörrhandtag.

– Kunde du inte sova i natt? väste han till Ellie. Hon tittade förvånat på honom

– Jo, sa hon.

– Så du var inte uppe och gick svintidigt?

– Nej, varför frågar du det?

Walter svarade inte. Nu när det var dag kände han sig fånig som blivit så rädd. Om det inte var Ellie, måste det vara någon annan. Kanske August? Men vad gjorde han i så fall nere hos Walter och Ellie?

– Här, sa August. Detta är skolan. Hepp.

Skolan var den minsta Walter sett. Det var det mesta på ön.

Det fanns ett staket kring skolgården. Walter hade noll lust att gå in.

Det hade inte August heller. Han lutade sig mot staketet.

– Hur såg er gamla skola ut? sa han.

– Den var större, sa Ellie.

– Mycket större, sa Walter.

– Min med, sa August.

Han lade huvudet på sned.

– Varför ska ni två gå i samma klass, förresten? sa han.

Ni är ju inte tvillingar.

– Men vi är födda samma år, sa Ellie. Jag fyllde tolv i januari. Och Walter fyller år i december. August skrattade högt.

– Lägg av, är det sant?

– Japp, sa Ellie.

Då hörde de en röst bakom sig.

– Hej August!

En kille kom fram till dem.

Walter stelnade till. Killen tittade på honom och Ellie.

– Är det ni som är de nya? Som bor i Ödeborgen?

– Bra gissat, Simon, sa August. Och den heter inte Ödeborgen.

– Jag ville ju bara säga hej, sa killen som tydligen hette Simon.

Han rodnade.

– Hur går det med hotellet? sa han.

August ryckte på axlarna.

– Fråga mina föräldrar, sa han. Jag tror det går bra. Walter undrade vad killen ville. Han stod bara där och tittade på dem.

Då ringde Augusts telefon.

– Skit också, sa han. Det är en fotograf som jag känner som ringer. Jag måste snacka med honom om en sak. Vänta här så kommer jag snart.

En fotograf? Walter tittade förvånat efter honom.

– Vi kommer nog att gå i samma klass, sa Simon

– Ok, sa Ellie.

Simon drog efter andan. Sedan sa han:

– Jag har något jag vill berätta för er.

Kapitel 5

Det kändes märkligt att stå och titta på en skola som var sommarstängd. Faktiskt kändes det mesta konstigt. Och nu ville tydligen den där Simon berätta något. Ellie undrade vad.

Simon var tyst en lång stund.

Det gjorde Ellie lugn. Hon ville inte få en massa frågor om mamma och pappa. Visst, hon skulle ljuga om hon måste, men det var bäst om hon slapp prata om dem överhuvudtaget.

– Ni ska inte behöva skämmas för oss, hade pappa sagt. Det är mamma och jag som gjort fel, inte ni.

Ellie fattade inte vad han snackade om. Klart hon skämdes. Mer än hon gjort i hela sitt liv. På det sättet kändes det väldigt bra att vara på ön. Där visste ingen ett dugg om hennes föräldrar. Men där hemma visste alla allt. Om mammas och pappas företag, om alla pengar som försvann.

Och om sommarstugan som brann.

– Vad tycker ni om Ödeborgen, då? sa Simon.

Ellie tittade hastigt på Walter.

– Vi gillar borgen, sa hon.

Hon undvek att kalla den för Ödeborgen.

Walter nickade.

– Så ni har inte träffat på några spöken än? sa Simon. Ellie ryckte till.

– Nej, sa hon och skrattade. Inga spöken. Inte än … vi kom igår.

Ellie tyckte att Simon verkade konstig. Hon hade inte trott på spöken sedan hon var liten. Men det gjorde Simon.

– Ni vet att ni ska akta er, va? Särskilt för utkikstornet. Simon tittade oroligt på dem. Han hade fräknar på näsan och blåa ögon.

– Jo, sa Ellie. Vi har lovat att inte gå dit. Men resten av borgen är ok.

Simon sänkte blicken.

– Alltså, det här är ju inte ert fel eller så, men … Ni vet väl att ingen gillar hotellet? sa han. Om vi andra fick bestämma, skulle det inte få öppna.

– Varför inte? sa Ellie. Borgen är ju hur cool som helst.

Hon önskade att August skulle komma tillbaka. Han visste mycket mer om borgen.

– Det spelar ingen roll, sa Simon. Ödeborgen ska vara öde. Be någon berätta om Lill-Allan. Fråga vad som hände honom.

Ellie rynkade pannan.

Ödeborgen ska vara öde.

– Lill-Allan?

Killen tvekade.

– Det var min farfar, sa han till sist. Och han finns inte längre. Han dog i Ödeborgen. Precis som andra också har gjort.

Sedan vände han sig tvärt om och gick därifrån.

Det började regna. Rundvandringen på ön tog slut. August sprang iväg till fotografen som han kände, och Ellie och Walter gick tillbaka till borgen. Det var inte det minsta svårt att hitta. Det fanns bara en enda huvudgata och den gick från borgen i norr till hamnen i söder. Det fanns inga bilar på ön. Förutom huvudgatan fanns det några grusvägar som ledde fram till husen och affärerna. Det var allt.

– Det där med att det spökar i borgen, sa Walter när de gått tysta en stund. Tror du på det?

Ellie suckade högt.

– Nä, sa hon. Vadå, gör du det?

Han skakade snabbt på huvudet.

– Nej, nej, sa han. Jag bara undrade. Lite skumt att folk kallar den för Ödeborgen.

– Äh, sa Ellie. De har väl inte så mycket att göra här på ön.

Hon tyckte inte om vad Simon sagt. Att hans farfar hade dött i borgen. August hade bara skakat på huvudet när de berättade vad de fått höra. Han hade inte hört talas om killens farfar.

– Jag fattade inte hur den där Lill-Allan dog, sa Ellie.

– Inte jag heller, sa Walter. Men om han dog i borgen borde det inte vara så svårt att ta reda på vad som hände. Ellie höll med. Olyckor hände ju hela tiden. Särskilt i övergivna borgar.

– Jag skulle vilja kolla runt mer på ön när det slutat regna, sa Ellie. Följer du med?

Hon var inte helt nöjd med Augusts rundvandring. De visste inte ens om det fanns en badstrand på ön.

– Kanske, sa Walter.

Ellie suckade igen.

Walter hade förändrats. Tidigare hade han alltid haft en massa roliga – och ibland ganska korkade – idéer, men nu hade han inga alls.

– Har du skrivit något brev till mamma och pappa? sa Walter.

Ellie skakade på huvudet.

– Nej, sa hon.

– De sa att de ville veta hur vi har det. Och de har ju inget internet och inga mobiler.

– Vi kom nyss, sa Ellie hårt. Vill de veta hur vi mår, kan de ringa Betty eller Stefan. Jag tänker inte skriva något brev.

Det var då hon hörde vingslagen. Den stora, svarta fågeln var tillbaka. Den flög i cirklar ovanför dem.

Igen, tänkte hon.

Hon tyckte fågeln var otäck. På riktigt. Först hade den gett sig på henne i båten. Och sedan hade den dödat den bruna fågeln som fastnat i gallret.

Nu skrek den så att det skar i öronen.

– Stick! sa Walter och viftade med armarna.

Men istället för att flyga iväg, flög fågeln snabbare. Och snabbare. Och ännu närmare Ellie och Walter. Sedan gjorde den som den gjort på båten. Den fällde bak vingarna, och rasade ner mot Ellie.

– Akta! ropade Walter och drog henne i armen.

Fågeln missade henne med en knapp centimeter.

Ellies hjärta slog så hårt att det nästan gjorde ont. De sprang den sista biten tillbaka till borggården. Ellie flämtade och rusade mot dörren. Samtidigt spanade hon efter fågeln.

Den steg mot himlen och slog hårt med vingarna. Sedan vände den om och kom tillbaka i en ny attack.

Ellie grävde i fickan efter nyckeln.

– Skynda dig!

Walter stod tätt bakom henne. Fågeln dök mot dem i en vansinnig hastighet.

Då öppnades dörren inifrån. Stefan tittade först förvånat och sedan glatt på dem.

– Men hej! sa han. Vad tycker ni? Visst är ön fin?

Ellie och Walter skyndade sig in i farstun. Stefan hann knappt flytta på sig.

– Ja, sa Ellie.

Sedan berättade hon om fågeln.

Stefan lyssnade.

– Det finns en del kråkor här, sa han. De kan bli väldigt aggressiva.

– Det var ingen kråka, sa Ellie.

Stefan lade en hand på hennes axel.

– Kom, så fixar vi lite lunch, sa han.

Ellie nickade, men tyckte inte om att han började prata om något annat.

Stefan fick tro vad han ville, men Ellie var säker. Den där fågeln var ingen kråka. Den var något annat.

Något farligt.