Annika Thor: ”Nyfikenheten är min största drivkraft”

Mirabell och Astrakan bygger på en pjäs med samma namn. Hur var det att skriva om den till en bilderbok?
— Det var faktiskt ganska lätt! En teaterpjäs är ju en ”gles” text som mest består av dialog. Sedan fyller skådespelare, regissör och scenograf ut den med sina egna bilder och sina tolkningar av karaktärerna. En bilderbokstext fungerar på samma sätt – den måste lämna utrymme för illustratören att berätta mer om karaktärerna och miljön än vad texten gör. Jag har ju samarbetat med Maria Jönsson förut, så jag visste att hon skulle göra det på ett väldigt bra sätt.

Missa inte! 24 barnböcker om vänskap — för alla åldrar

På vilket sätt är den inspirerad av I väntan på Godot?
— Utgångspunkten när jag fick pjäsbeställningen var att den bara skulle ha två roller. Jag började fundera på om det förutom de två på scenen skulle kunna finnas en tredje som publiken aldrig får se eller höra. Då kom jag att tänka på I väntan på Godot, där de två luffarna hela tiden väntar på den mystiske Godot som aldrig dyker upp. Ur det uppstod idén om två barn som var för sig väntar på att någon som ska komma och bli deras vän, men som inte förrän i slutet ser att de i stället skulle kunna bli varandras vänner. Men Becketts pjäs är ju rent existentiell och filosofisk, min pjäs och bok handlar mer om relationer.

Vilka teman berör du i boken?
— Boken handlar framför allt om ensamhet och om gemenskap – om att vara fången i en roll och i andras bild av vem en är, och om att bryta sig ut ur den rollen för att kunna närma sig någon annan. Mirabell är ängslig och rädd, Astrakan är arg och bråkig, men kanske har Mirabell också en hel del aggressivitet inom sig, och kanske är Astrakan också rädd och blyg innerst inne. Vänskapen uppstår när de ser varandras dolda, hemliga sidor.

Hur skriver man böcker för barn, särskilt yngre, om tunga ämnen utan att det blir överväldigande?
— Jag tror att man kan skriva om nästan vad som helst för barn – det beror på hur man gör det. Om ämnet är tungt gäller det att hitta en lätthet i formen och stilen, och att balansera det svåra med humor och vardaglighet. Och i varje fall när boken riktar sig till yngre barn måste det finnas ett hopp, allt kan inte vara svart.

Läs mer: 11 barnböcker du garanterat läste om du var barn på 90-talet

Du har skrivit över 20 böcker. Finns det någon karaktär som har stannat kvar extra mycket hos dig?
— Det är nog i så fall Steffi, huvudpersonen i serien som börjar med En ö i havet. Om henne skrev jag fyra böcker under lika många år, och sedan dessutom en tv-serie, så jag tror att jag lärde känna henne på ett djupare sätt än någon av mina andra romanpersoner. Kanske är det också så att Steffi är mer lik mig själv som barn och tonåring än någon annan som jag skrivit om.

Vad driver dig som författare?
— Nyfikenheten är min största drivkraft. När jag börjar på en berättelse vet jag aldrig vart den ska ta vägen, jag låter den utvecklas och ofta börjar personerna leva sitt eget liv och göra saker som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Genom att skriva får jag möjlighet att vara någon annan, tänka någon annans tankar och känna någon annans känslor. Så är det ju också för den som läser en bra bok, men författaren får stanna inne i den mycket längre. En annan sak som är viktig för mig är att få hålla på med språket, rytmen, sökandet efter det rätta ordet.