Bokaktuella Kristina Ohlsson: "Författaren måste gråta först"

Första gången som Ellie såg den svarta fågeln var hon mitt ute på havet. Hon stod längst fram i fiskebåten och spanade med kikaren. Himlen var blå̊ och solen sken, men vågorna gick höga.
Ellie kramade om kikaren och ansträngde sig för att stå stadigt.
Det var precis när båten åkt över en stor våg som den svarta fågeln kom flygande. Den fällde bak vingarna och dök mot Ellie. Som om den gick till attack.

Här ovan kan du läsa de inledande meningarna i Kristina Ohlssons nya skräckroman för barn, Mysteriet på ödeborgen. Hur många meningar tog det innan frågor väcktes hos dig? Frågor som fick dig att vilja veta mer, snabbt? Inte så många, troligtvis. För så är det i Kristina Ohlssons böcker, spännande från första raden.

”Handlingen får inte stanna av”

– Mina böcker konkurrerar med en massa rörligt material som film och dataspel. Jag kan inte ha en startsträcka på tre kapitel. Jag kan inte ens ha en startsträcka på tre rader. Det måste hända direkt, jag måste redan i första meningen ingjuta hopp hos läsaren om att här kommer det bli åka av, säger Kristina Ohlsson själv.

Barnen älskar hennes böcker, bland annat för att det händer något hela tiden. Det får inte stanna av.

– Det uttrycket har vi vuxna i oss också, trots att vi måste säga det på ett finare sätt: det måste hända något. Och i mina böcker händer det direkt.

Händer saker hela tiden

Och ja, åka av blir det, i Mysteriet på Ödeborgen. Kristina Ohlsson är en mästare på krypande, ryslig spänning. Hennes tidigare böcker som Glasbarnen, Zombiefeber och Mysteriet på Hester Hill har fångat – och skrämt – många tusentals barn och hon har med tiden blivit en av landets mest lästa författare för mellanstadieåldern

– Mysteriet på Ödeborgen de har samma typ av titel som de andra mysterieböckerna men det är olika barn, alltid två i centrum och olika historier. Och det finns alltid något övernaturligt, en osalig ande, i mina barnböcker , berättar Kristina Ohlsson som älskar att skriva övernaturligt för just barn.

– Barn är inte som vuxna som säger ”det här var väl inte så sannolikt?”. De är öppna för alternativa tolkningar till olika fenomen, jag kan sakna den åldern själv, då man tyckte att allt var möjligt och man trodde på allt.

Författaren måste gråta först

När hon skriver händer det ofta att hon själv blir rädd och att det fladdrar till i bröstet av spänning.

– Det är nödvändigt att jag reagerar på mina egna berättelser, annars funkar det inte, händer inget hos läsaren. Det är så det blir puls i berättelsen.

Författaren måste gråta först, skratta först – bli rädd först. Och rädd blir man vid flera tillfällen i Mysteriet på Ödeborgen. Överallt vilar en känsla av att något verkligen inte är som det ska… Även om det läskiga hela tiden befinner sig i rätt balans mot vad barn kan tänkas förväntas klara av att läsa.

– Saker som skrämmer barn kan vara helt andra saker än de som skrämmer vuxna. Det jag skriver ska vara relevant för barn framför allt, det ska vara saker som finns i deras universum. Jag skriver ju vuxendeckare också och där förekommer exempelvis rå kriminalitet, det skulle jag aldrig skriva in i mina barnböcker. Däremot kan det till exempel finnas en bakomliggande historia som är väldigt läskig i boken men jag aktar mig för att skriva in det i nutid: ”NU dör fyra barn”. Det blir för mycket.

Bokslukare som barn

Hon var själv ett läsande barn. Minns hela somrar då hon var i princip okontaktbar, omgiven av böcker.

­– När jag var tio kunde jag ta min cykel och cykla själv till biblioteket och så var jag där i evigheter. Valde och valde, provläste lite, kom hem många timmar senare med tio böcker. Jag älskade biblioteken, har dem att tacka för så väldigt mycket.

Och hon är en läsande vuxen blandar aktuella böcker med klassiska barnböcker och spänning.

– Just nu läser jag Astrid Lindgren, lite sent sådär, Första Madickenboken. Bröderna Lejonhjärta. För att kunna skriva böcker trovärdigt för barn måste jag också läsa barnböcker.