Mor och dotter skapar mörk skräck av den idylliska skärgården

Scenen är mörk, dimmig skärgård under den tid på året sommargästerna helst vill glömma: sen höst, vinter, tidig vår.  Skådespelarna är övernaturliga väsen ur nordisk folktro. De ruvar under havsytan, väntande och allt argare över människans ovarsamma framfart och våldsamma miljöförstöring. Mitt bland dem en flicka: tolvåriga Tuva. En människa, ett barn som båtpendlar till skärgårdsskolan och längtar efter kompisar – men ändå inte …

De som skrivit berättelsen om Tuva är en svensk författarduo med stark förankring i skärgården: Viveca och Camilla Sten. Författare, men också mor och dotter som nu skriver böcker tillsammans för brinnande livet. Två böcker om Havsfolket som riktar sig till nio år och uppåt har det blivit hittills, Djupgraven och Sjörök. Båda har blivit stora succéer, också bland läsare utanför den tänkta läsekretsen. Den tredje boken i serien utkommer i höst: Mareld. Och trots tidigare succéer är det nervöst.

– Det är alltid nervöst när det gäller ett sådant ”labour of love”, och extra mycket med böckerna om Tuva, säger Camilla, som beskriver sig som mer emotionellt fäst vid sina manus än vad mamma Viveca blir.

Gillar skärgården när den är kall och mörk

Viveca Sten har blivit synonym med skärgårdsparadiset Sandhamn genom sin världsberömda deckarserie Morden i Sandhamn. Camilla Sten har tillbringat alla somrar där men gillar inte skärgården på sommaren utan föredrar sen höst och tidig vår när det är tomt och ödsligt – som det gamla Sverige, där folktron var stark och människor trodde på exempelvis vättar.

– När man står därute och fukten dryper om benen, det är blygrått, kallt, mörkt, isigt och olycksbådande, då är det inte så svårt att föreställa sig det något finns där under ytan, säger Viveca Sten som en förklaring till trilogin om Havsfolket.

Camilla är idag 25 år. Debutromanen som fristående författare, dystopin En annan gryning, utkom förra året. Redan i höst kommer, förutom Mareld, en vuxenroman till. Viveca Sten är en av Sveriges mest kända deckarförfattare som getts ut i över 30 länder.

Hur går det till det när två så produktiva och idérika personer ska jobba ihop?
– Vi hade alltid läst varandras texter och pratat mycket om skrivandet och att göra något tillsammans. Att det blev just för barn och unga – ja, det bara blev, vi pratade aldrig om det. Om man ska göra en efterhandskonstruktion så kanske det var för att genren var ny för oss båda, säger Camilla.

”Vi har skrivit för oss själva som barn”

Att skriva för barn är speciellt – men inte så komplicerat som man skulle kunna tro, enligt Camilla Sten. 
– Det är mindre anpassning än jag trodde det skulle vara! Vi har inte anpassat svårighetsgraden särskilt mycket alls, säger hon och förklarar vidare att målgruppen från nio till tolv år redan är avancerad läsmässigt, med god förståelseförmåga för ”mogna” teman – så länge de presenteras på ett tryggt sätt. Man vill bli utmanad, står på gränsen till vuxen ålder och vill lära sig mer. En magisk nyfikenhet som man aldrig får igen. Och det senaste året har författarna tillsammans träffat många unga läsare, möten som blivit oförglömliga och starka upplevelser.

– Vi har skrivit för oss själva som barn, den unga läshungriga tjejen, funderar Camilla och Viveca instämmer. Även om det är en vanlig figur inom fiktion så är det inte så många författare som riktar sig till dem, de flesta är för killar. Men många av de vi träffat har varit just tio- till tolvåriga tjejer.

Rent praktiskt har de ett arbetssätt som är detsamma för varje bok, med en tydlig arbetsfördelning sinsemellan. Anpassat så att varje person ägnar sig mest åt det hon tycker bäst om.

– Vi sätter oss först ner och pratar ihop ett löst synopsis. Bestämmer var vi ska börja, vad som ska vara med och som bör vara med, berättar Viveca.

Camilla skriver råmanuset, som hon sedan skickar till Viveca, som därefter redigerar (”skriver om allting, känner jag i mina värsta stunder”, flikar Camilla in). Sen får Camilla tillbaka det för ytterligare redigering (”och Viveca är extremt entusiastisk medan jag sitter och gråter i ett hörn, det är ingen överdrift, jag smäller i dörrar och regredierar tio år i ålder”), och så till sist skickar de in manuset till förlaget.

– Camilla gillar att skriva grundmanus och jag älskar att redigera. Det är perfekt, tillsammans bildar vi en riktigt bra kombination, säger Viveca.

En lyx att få skriva tillsammans

– Vi kompletterar varandra bra, säger Viveca och Camilla håller med:

– Det är en lyx att prata med någon som känner karaktärerna lika väl som en själv. Vi två kan grotta ner oss i någon av karaktärerna och vi vet precis vad man pratar om. Man brukar ju säga att den enda som kan älska ens barn som en själv är den andra föräldern. Så är det med våra gemensamma bokproduktioner,

– När man skriver med en annan författare så slipper man det tråkiga man inte vill göra, säger Camilla. Jag gillar till exempel det magiska som mamma tycker är flummigt. Att grotta ner sig i gamla monster i 14 timmar, det är min grej.

– Jag är detaljorienterad, säger Viveca. Ser till att allt stämmer, att folk inte är för lika eller heter för lika saker. Går igenom manus med en kompis som bor i skärgården så att jag inte missat något, faktakollar allt in i det sista …

Att skriva tillsammans har dessutom förbättrat deras relation som mor och dotter. Viveca beskriver känslan av att närma sig sitt barn på ett yrkesmässigt sätt som väldigt positiv.

–Jag är otroligt glad över att det funkat att jobba tillsammans. Vår relation har blivit mer fördjupad och vuxen.

– I varje familjerelation finns det en inneboende maktbalans från början och det hade varit lätt att falla in i den. Men mamma har respekterat mina förslag och min röst väldigt mycket, säger Camilla.

Det faktum att Viveca var mer etablerad som författare när de började skriva har inte heller påverkat arbetet särskilt mycket – och inte heller hur de har lyfts fram tillsammans i samband med boken.

– Det hjälpte nog att jag hade debuterat med en annan bok innan Sjörök kom, säger Camilla. Jag har sett mitt författarskap som separat från mammas och det här har varit Camillas dröm, inte ”Camilla Stens”. Jag lät inte mig själv ätas upp av ”profilen Viveca Sten”.

Ger ut kortroman till hösten

I höst kommer, förutom tredje barnboken Mareld, deras första gemensamma projekt för vuxna: kortromanen Återträffen, som ges ut av Bonnier Bookery.

– Det handlar om en grupp kvinnor som pluggat ihop på universitetet och tappat kontakten. Nu ska de ha 20-års-reunion, åka till Åre och ta en skidweekend. Och sen händer det saker … Det lika delar suburbanite-drama och spänning. Väldigt nytt och spännande för oss, kortroman är en utmaning!

Har ni några tips på författarpar som vill skriva tillsammans?
– Ödmjukhet är det bästa rådet, säger Camilla som lyfter fram deras livslånga relation som en stor fördel. Var ödmjuka inför varandra och beredda på att det är en svår process. Det är lite som att flytta ihop med någon du aldrig bott med, skjuter Viveca in. Som en intensiv långresa utan biljetter eller resplan. Fallgroparna kan komma oväntat men går att övervinna.

– Vi hade en fördel i att vi hade en fruktansvärd period när jag var tonåring, avslutar Camilla, så vi har redan haft alla stora gräl. När vi stöter på något som börjar bli en konflikt är vi duktiga på att känna igen det och backar innan det hinner utvecklas till något riktigt besvärligt.