Handling: Mirre bor i Gustavsberg. Ett straff, enligt henne. Inget händer någonsin. Ingen kamp förs, ingen överraskar. Det är ganska mycket samma rutin varje dag: möta upp Liv vid trapporna, gå till skolan, hoppas på ok god vegomat på lunchen. Och det kryper i Mirre. Hon vill l-e-v-a. Hon vill klottra slagord, festa eller vad som helst. Helt oväntat (för familjen och för henne själv) är det på en släktmiddag som det vänder. När hennes farbror oreflekterat luftar sina fördomar om ”araber” och homosexuella brister det för Mirre och hon kommer ut som lesbisk.

Författaren: Agnes Lindström är socionom med särskild inriktning på ungdomar. Hon är uppvuxen i Gustavsberg utanför Stockholm.

Varsågoda, utdrag ur Hata Gustavsberg:

Kapitel 4

Mamma sitter på min sängkant och läser på sin iPad när jag vaknar. Hennes glasögon har hasat ner på näsan, och några feta grånade hårslingor har lösgjort sig från hennes hårknut. Hon ser gammal ut. Fastän hon bara är typ fyrtiofem eller något.

Jag hostar till. Mamma fortsätter att läsa.

”Så du är vaken nu?” säger hon, lika disträ som vanligt.

Hur länge har hon suttit där? Vad är det hon läser som är så himla intressant?

”Japp”, säger jag med morgonhes röst.

Hon ser på mig med en blick fri från ilska. Ska jag ännu en gång gå miste om en välförtjänt utskällning?

Mamma lyfter blicken från surfplattan, rättar till glasögonen och ser på mig. Hon sträcker sig fram och stryker mig över håret, försöker lösa upp en tova.

”Du ska inte röka, Miranda.” Hon låter varken arg eller sträng, snarare mjuk.

Jag tittar förvånat på henne. Luktar jag?

”Ludvig berättade”, säger hon när hon ser mitt förbryllade ansiktsuttryck.

Jag stönar. Jävla Ludvig. Dubbelmoral-Ludvig. Jag trodde faktiskt inte att han skulle säga något, inte när han fått veta att det bara var cigg det gällde.

”Okej”, säger jag. Väntar på repressalier.

”Mm …”, säger mamma, återigen tankspridd. Hon ser på mig med en blick fri från ilska. Ska jag ännu en gång gå miste om en välförtjänt utskällning?

”Jaa … Miranda. Det var dumt. Men nu stryker vi ett streck över det här tycker jag. Jag orkar inte bråka. Eller hur? Och så ska vi ju på den där släktmiddagen idag, då vill vi inte vara arga på varandra. Det vore inte kul.”

Just fan. Släktmiddagen.

”Måste jag gå?” säger jag så ynkligt jag kan.

Mamma höjer på ögonbrynen och ler snett.

När jag för en gångs skull blir straffad så är det alltså med en släktmiddag

”Ja, du har inte särskilt stort förhandlingsutrymme just nu, din lilla tjuvrökare”, säger hon och slår sig på låren så där som vuxna gör för att markera att de tänker resa sig upp. Hon sätter iPaden under armen och lämnar rummet.

När jag för en gångs skull blir straffad så är det alltså med en släktmiddag. Det är i och för sig ett ganska ordentligt straff. Min pappas släkt är dum i huvudet, alltså rent objektivt sett. Jag vet att mamma också tycker det, hon vill med största sannolikhet inte heller gå. Men man måste. Släkt är viktigt. Av någon outgrundlig anledning.

*

Jag, William och Ludvig tränger in oss i baksätet. Williams knän slår i mammas ryggstöd. Jag har låtit gårdagens smink sitta kvar, min släkt är inte värd att fixa sig för. Även Ludvig ser ut som skit i sin slitna keps. William däremot har tagit på sig en skjorta. Vuxna William.

Kommer jag också bli sådan?

Vi sitter tysta i bilen. Ludvig för att han lyssnar på något i hörlurar, vi andra för att vi inte har något att säga. Vi åker längre ut på Värmdö, till farmor. Hon bor i ett gult hus i ett gammalt sommarstugeområde. Vad jag vet har hon i princip alltid bott där, i alla fall ända sedan pappa var barn. När vi åker upp på grusuppfarten känner jag trycket sprida sig över bröstet. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som är så dåligt med pappas släkt. De är nog ganska oförargliga vid en första anblick. De är bara så … inskränkta.

Men då öppnar farmor munnen för att berätta att det har öppnats en ”arabaffär” i det lilla centrumet några kilometer bort.

Alla är redan där. Farbror Peter med sin ölmage, sin tystlåtna fru och intetsägande son. Faster Ylva med de snälla ögonen och den tomma hjärnan. Vi kramas inte, vi liksom vinkar till varandra där vi står i hallen. Jag och Ludvig utbyter menande blickar och jag känner hur nära jag är att bryta ut i ett nervöst skratt.

Varför utsätter vi oss för det här? Varför låtsas vi att vi hör ihop med de här människorna? Mamma är spelat trevlig, går fram till farmor och stryker henne över ryggen och säger att det var så himla länge sedan vi sågs.

Det finns en god anledning till det, tänker jag.

Farmor tittar länge och förundrat på mig när jag sätter mig ner vid matbordet.

”Har du glömt att borsta håret, Miranda?” frågar hon.

Ludvig frustar till. Han låtsas att han har satt något i halsen och tar en klunk vatten.

”Jaså, är det tovigt? Det får jag se till att göra nåt åt då”, säger jag trött.

Farmor nickar allvarligt. Mamma ger mig en uppfordrande blick.

Från och med nu ska jag bara vara tyst. Det är det enklaste sättet att ta sig igenom denna typ av tillställningar. Inte tjafsa emot. Inte försöka. Bara genomlida.

Jag fokuserar på den torra vegobiffen jag fått på tallriken för att ersätta den köttklump de andra tänker dela på. Tuggar sakta och försöker lista ut varenda krydda. Fokuserar inåt. Men det går inte. Det ligger inte i min natur. De yttre sinnesintrycken pockar på, kräver min uppmärksamhet. Jag kan verkligen inte låta bli att höra min farbrors sträva röst säga något om att kvinnor verkligen kan det där med matlagning, som en komplimang till farmors revbensspjäll. Sedan något om att hans arma fru kanske inte är till mycket hjälp när badrummet ska renoveras, men matlagning, det kan hon. Vem säger ens så? Hur klyschigt omodern får man vara?

Jag säger inte att det är sämre, det är inte det, men man får ju akta sig i omklädningsrummet. Se sig om innan man böjer sig efter tvålen, liksom!”

Jag tittar upp från min mat och suckar. Mamma spänner blicken i mig från andra sidan bordet och skakar sakta på huvudet när hon ser att jag drar efter andan. Jag sjunker ihop igen.

Det är inte här min kamp ska föras. Jag borde spara mina krafter och fokusera på den yngre generationen, farbror Peter är redan fördärvad. Men då öppnar farmor munnen för att berätta att det har öppnats en ”arabaffär” i det lilla centrumet några kilometer bort.

”Tänk att de kommit ända ut hit på landet!” säger hon och får ett instämmande hummande från Peter.

Min kniv gnisslar till mot tallriken. Jag tittar på William och Ludvig som båda två stirrar ner i sin mat. Mamma harklar sig, försöker byta samtalsämne. Hon frågar farbror Peter hur han har det på jobbet. Han tillhör den stolta yrkeskåren brandmän, och att fråga honom om hans jobb är ett enkelt sätt att bryta en tystnad.

Han kan prata hur länge som helst om hur duktig han är. Jag slappnar äntligen av och återgår till vetobiffens kryddning.

”Jovars, det rullar på, som man säger. Vi släcker bränder och räddar liv som vanligt”, säger Peter och lutar sig bakåt i stolen.

”Men nog har det skett förändringar. Vi har två nyanställda, den ena är kvinna och den andra är bög! Så man får ju akta sig för vad man säger på jobbet nu för tiden.” Han tar en klunk av sin lättöl.

Hans fru nickar sitt medhåll. Mamma verkar inte riktigt kunna hålla sig längre.

”Hur menar du, Peter?” Hennes röst är len.

Pappa tar ett djupt andetag och tuggar sakta.

”Jo, men liksom, ja, det blir ju annorlunda nu. Så är det ju. Jag säger inte att det är sämre, det är inte det, men man får ju akta sig i omklädningsrummet. Se sig om innan man böjer sig efter tvålen, liksom!”

Han skrattar nöjt.

Jag känner mina benmuskler spännas. Min stol skrapar mot golvet. Knäna sträcker ut sig, jag står upp. Mamma har öppnat munnen och lyfter handen i en stoppgest. Jag vet inte vad jag håller på med, min kropp agerar utan min tillåtelse. Jag tar ett andetag och ser ut över middagsbordet. Allas blickar på mig. Varför står jag upp? Vad håller jag på med? Min tunga formar ord. Mina stämband vibrerar, och läpparna formar vokaler och konsonanter. Jag låter arg och bestämd. Jag låter säker på min sak.

Jag säger:

”Jag är lesbisk.”

Jag sjunker ner på stolen igen och känner blickarna men tittar inte upp. Möter dem inte. Tystnad. Peter harklar sig.

”Det tror jag när jag sett det!”

Han har lagt armarna i kors över bröstet så att de vilar lite mot ölmagen.

”Vad menar du?” frågar jag.

”Du säger bara så där för att du hatar män eller vad det nu är ni feminister gör. När du har flickvän, då tror jag dig.”